Mjölkkylen

Han tittade snabbt på klockan. Den visade fem i halv nio. Det skulle med andra ord vara fullt möjligt att hinna handla innan den lilla butiken stängde och ändå hinna med 20:50-bussen hem, men då fick absolut inget gå fel. Det var nog därför som han, trots att husväggarna gav ett visst skydd mot den snåla blåsten, valde att snedda över det lilla torget. Med huvudet sänkt, för att slippa få sand i ögonen, stretade han framåt. Det var mest för att försäkra sig om att han gick åt rätt håll som han höjde blicken för en sekund och det var då han såg henne komma kryssande mellan grönsaksstånden på motsatta sidan av torget. Hon gick med långa målmedvetna kliv, med siktet inställt på samma butik som han, med kappan hårt svept omkring sig och med det långa mellanblonda håret som en sky bakom sig i vinden, vilket nästan fick det att se ut som om hon var omgiven av ett skimrande ljus. Hon förbannade för ett ögonblick sig själv att hon inte hade tagit en mössa … och en tröja. Det var ju trots allt höst och fukten i luften kylde obarmhärtigt. Kappan i tunn bommullspoplin skyddade bara nödtorftigt mot vinden och den tunna blusen hon hade under hjälpte inte till att hålla värmen den heller. Hon tittade uppåt. Himlen var molntungt grå, här och där skiftande i gult i skenet från stadens gatubelysning, så långt man kunde se. Usch. En rysning av köld och vantrivsel ruskade om henne, men så bet hon ihop. Snart skulle hon vara inne i skydd undan vädrets makter. Snart skulle det kännas bättre. Hon hade sänkt blicken igen, fixerad på målet, samtidigt som hon försökte komma ihåg inköpslistan hon hade glömt kvar på jobbet, när hon i ögonvrån såg en mörk skepnad på väg mot sig. Nej. Han var på väg till affären precis som hon. Men? Hade han inte tittat på henne? Eller? Hon hann inte tänka tanken färdigt innan hon insåg att de båda skulle vara framme vid dörren samtidigt. Han kunde inte låta bli att titta på henne. Det var något med henne, något han inte kunde sätta fingret på, som fascinerade honom och tvingade honom att fortsätta titta. Så plötsligt vred hon huvudet lite åt hans håll. Snabbt slog han ner blicken, men för bråkdelen av en sekund trodde han att deras blickar hade mötts. Hade hon uppfattat det? Inte? De var nära dörren nu. De skulle komma fram samtidigt. Vad skulle han göra? Med två långa kliv hann han med en hårsmån fram först, lade handen på handtaget, öppnade och bjöd henne att gå in före. – Varsågod. Hon nickade lätt och sa … – Tack. … samtidigt som hon gav honom ett blygt leende innan hon gled förbi honom in genom dörren. Väl inne fick han stanna och blinka lite i den skarpa belysningen från lysrören. Och då försvann hon. Han såg sig omkring. Nej. Hon var borta. Med en axelryckning tog han sig an det han kommit dit för att göra, att handla, och det måste som sagt gå snabbt. Ett huvud isbergssallad, tomater, potatis, en fläskfilé, ett paket grädde. Det var väl allt. Han hade precis vänt för att gå mot kassan när något hejdade honom. En basslinga han kände igen så väl. Stråkar. En spröd elgitarr som snärtade in ett ackord här, ett ackord där, samtidigt en annan gitarr spelade en slinga enkla toner i de lägre registren. Trummorna. Relativt snabba, drivande, samtidigt som resten av kompet var tämligen laid back. Han älskade verkligen den där låten. Så kom sången. En fantastisk text, som samtidigt var både vardaglig och djupt romantisk, och en röst som ena sekunden hade en skir ton och i nästa ett nästan skorrande djup, “Precis som sin pappa” sa han tyst för sig själv och sedan “Mjölken!” och tvärvände. Hon kunde inte skaka honom av sig. Hans snälla nyfikna bruna ögon som sett på henne när han öppnade dörren. Hans leende. De där vibrerande millsekunderna då de sett varandra i ögonen hade framkallat en känsla i hennes kropp som hon inte hade känt på väldigt länge. I stället för att handla irrade hon planlöst omkring i butiken, lyssnade på musiken. Vad var det där för låt? Hon kände igen den. Kände igen rösten. Vad var det nu hon hette? Nä! Nu fick hon skärpa sig. Hon såg sig omkring. Mjölk! Hon måste ha mjölk. Hon styrde stegen mot kylarna som stod längst in i lokalen. Butiken hade legat i samma lokaler länge och kylarna var av den gamla sorten, det vill säga utan dörrar. Hennes ögon sökte längs väggen av mejeriprodukter. Där var den. Men? Bara ett paket kvar? Hon skyndade på sina steg med blicken låst på det enda röda och vita paketet i hyllan. I ögonvrån registrerade hon en rörelse, men brydde sig inte, sträckte ut handen … och så hade hon plötsligt någon annans hand i sin. Han fick syn på henne igen när han närmade sig kylarna. Precis som tidigare, på torget, var hennes steg målmedvetna, bestämda, och precis som tidigare så hade hon den där märkliga auran. Som förhäxad stirrade han på henne fram till det att han bara hade någon meter kvar, skiftade fokus till mjölkpaketet, sträckte ut handen, tog det … och kände hennes hand gripa om hans. Först stod de som fastfrusna. Ingen av dem kunde röra sig. De bara stod och stirrade på det enda paketet standardmjölk som fanns kvar i hela butiken. Så ryckte hon snabbt undan sin hand, nästan som om hon hade bränt sig. Hennes reaktion fick honom att i förvåning släppa taget om paketet. De såg på varandra men ingen av dem sa något. Så hördes en röst bakom dem. – Ska nån av er ha det där? – Ja, svarade de båda med en mun. – Okej, sa rösten och försvann. Återigen var tystnaden total. Hon drog efter andan. – Jag behöver verkligen det där. – Jag med. – Men … ? Han tänkte efter. Var det så viktigt? Ett paket mjölk? Vad hade han den till? I kaffet. BARA i morgonkaffet. Annars använde han inte mjölk alls. Han kunde lika gärna ta det svart imorgon, eller spara lite av grädden han hade skulle köpa för att göra sås. Så fick det bli. – Du kan ta det. – Säkert? – Ja. Jag överlever nog en dag utan mjölk. Ta det du. – Tack. Hon nappade åt sig paketet, blippade det med handscannern, lade det i sin kasse och gick iväg mot kassorna. Kvar stod han och såg efter henne där hon gick. Fortfarande förundrad över hennes uppenbarelse. Det hade inte blivit bättre av att se henne på nära håll. Tvärtom var han än mer förtrollad. Hennes flygigt ostyriga hår. De ljust grå ögonen. Den raka näsan. Hennes breda generösa mun. Det bestämda och ändå smidigt smygande sättet hon rörde sig på. Det sprakade till i butikens högtalarsystem … “Kära kunder. Butiken stänger om femton minuter. Vänligen avsluta era inköp och välkomna åter “ … och förtrollningen var bruten. Hon stod i butikens självscanningskassa och betalade. Återigen var hennes tankar någon annanstans. Återigen var det han som dök upp i hennes tankar. Hans ögon. Det kortklippta håret. Lite gråsprängt vid tinningarna. Skägget. Också det med stänk av grått. Välansat. Inte som var så vanligt nu, stort och yvigt. Nej. Det var kort. En liten krans runt munnen bara. En vuxen mans skägg. Och så hans röst. Hon kunde höra den inom sig. Varm. Inte direkt mörk, men med en sorts djup. Vänlig. Hon tog sin kasse och gick ut. Där stannade hon. Hade hon varit självisk? Vem var hon att bara ta för sig? Vad var det som sa att inte han behövde mjölken, precis lika mycket som hon, annat än just han själv. Och vad var det som sa att det han sa stämde? Vad skulle hon göra? Han hade precis passerat ut genom kassorna när han tittade på klockan. Fan! Han hade missat bussen. Skit. Nu skulle det dröja en timme till nästa. – Har du bråttom någonstans? Frågan fick hon att tvärstanna. Det var Hon. – Va? – Jag frågade om du har bråttom någonstans. – Nej. Inte nu längre. – Inte? – Nej. Bussen gick just. – Så nu … ? – Nästa går om en timme. – En timme. Vad ska du göra under tiden? – Jag vet inte. Driva runt på stan? Jag vet faktiskt inte. Hon blev tyst. Tänkte. En timme. Hennes lägenhet låg på vägen till busstationen. Skulle hon erbjuda honom att följa med? Men hon kände honom inte. Fast … en timme. Vad gjorde en timme i sällskap med en annan människa, en främling förvisso, men ändå en människa. Hur skulle hon … – Mjölken. … sa hon utan att ha tänkt färdigt. – Ja? Vad är det med den? – Jag känner mig lite skyldig att jag tog den. Du behöver den säkert lika mycket som jag. Vi kan väl dela? – Dela? Men jag har inget att ta den i. – Jag har nog någon pantflaska hemma som vi kan hälla över i. Femtio centiliters. Det blir exakt hälften. Vad säger du? Dessutom behöver du inte gå här och frysa. Hon väntade spänt på hans reaktion. Till hälften önskade hon att han skulle svara ja. Den andra halvan tyckte det var både idiotiskt och farligt. Han tänkte. Det var onekligen lockande. Utsikterna att behöva traska runt på stan, eller ännu värre sitta på busstationen i en timme, var minst sagt dystra. Han ville verkligen följa med henne, hela hans kropp sa honom att han skulle det. – Tack, gärna. Hennes förhoppningsfulla hälft tog ett glädjeskutt, precis som hennes hjärta. – Fint. Kom så går vi. Hon började gå åt det håll som busstationen låg. Han fick halvspringa ett par steg för att komma upp jämsides och fick faktiskt kämpa lite för att kunna hålla jämna steg. Ändå verkade hon inte märkbart påverkad av det höga tempot. “Hennes ben måste vara väldigt långa” tänkte han för sig själv där han stretade på bredvid henne. De gick tysta. Hon för att hon valde det. Han för att han inte fick luften att räcka till både det höga tempot och att samtidigt föra en konversation. Så plötsligt stannade hon vid en hög port. – Här är det. Hon tog det lilla steget upp på trappstenen, satte axeln mot dörren och tryckte den inåt. Ljudlöst svängde den tunga dörren upp och avslöjade ett minst sagt pampigt trapphus. – Är du redo att kämpa lite till? Det är två halvtrappor, men de är lika långa som EN vanlig. Hennes röst ekade i den katedralliknande trapphallen, och fast han inte kunde se henne i mörkret kunde han svära på att hon log. Utan att vänta på att han svarade började hon sakta gå uppåt och han gjorde så gott han kunde att hänga med. Två långa halvtrappor senare kom han upp till rätt våning och möttes av hennes öppna lägenhetsdörr. Han klev in. – Hallå! – Här! I köket! Ljudet av hennes röst ledde honom in i lägenheten. Det hördes hur hon spolade något under kranen och när han kom in i köket ställde hon en nydiskad pet-flaska på köksbänken. – Där. Den kan vi använda. – Okej. Var är mjölken? – I kassen. Vänta. Hon tog matkassen, plockade upp mjölken och satte den i kylen. – Den kan stå där tills det är dags för dig att gå. Så tittade hon ner i kassen igen och blev stående. – Vad är det, frågade han. Hon svarade inte, men en lätt rodnad spred sig över hennes kinder. – Vad … ? – Jag glömde maten. – Glömde maten? I affären? – Ja. Eller. Nej. Jag menar … . Jag glömde köpa något att äta till ikväll. Och nu har de stängt. Fan. Jag har ingenting. INGENTING! Först sjönk hennes armar i en gest av uppgivenhet. Sedan slängde hon kassen i ett hörn på köksbänken och slog händerna för ansiktet. När han såg henne ville han inget hellre än att gå fram och slå armarna om henne. Verkligen hålla om henne. Men så kunde man ju inte göra. De kände ju inte varann, även om det nästan kändes så. Han tittade ner på kassen han själv höll i sin hand. – Jag har. Hon såg förvånat upp från sina händer. – Vad sa du? – Jag sa att jag har. Hon såg fortfarande förvirrad ut. – Mat. Han höll upp kassen för att det skulle bli tydligare. – Jag har mat. När hon ändå inte verkade förstå gick han framåt till bänken och radade upp varorna han hade köpt. – Det blir fläskfilé i gräddsås. Potatis. Kokt eller ugnsrostad. Du väljer. Och så sallad … med tomater i. Kan det funka? – Men? Måste inte du hem? – Hem till vadå? – Du har väl någon som väntar på … ? – Det enda som väntar på mig är en tvåa i förorten. En tom tvåa. Jag fixar käket, sen äter vi och så kan jag åka sedan. Det går två bussar till. Hon tänkte efter. Skulle det verkligen vara så farligt att låta honom stanna en stund till? Dessutom var det länge sedan hon hade ätit middag tillsammans med någon. Allra minst en man. Och hon längtade verkligen efter sällskap. – Visst. Men du måste låta mig hjälpa till. – Sure. Jag ska bara hänga av mig jackan … Han började gå mot hallen. – … och du? Finns det någonstans där jag kan tvätta av händerna? – Toaletten ligger rakt fram när du kommer ut i hallen. – Tack. Han hittade toaletten, stängde om sig och började tvätta händerna. Så såg han sig omkring. Det lilla utrymmet med toa och dusch var smakfullt inrett. Prydligt. Var sak på sin plats. Inget slarv. Han fick ett infall och öppnade skåpet ovanför handfatet. Där fanns en massa saker. Dels sånt som alla har som till exempel tandkräm, sårsprit och plåster. Sedan fanns det sånt som var avgjort feminint. Smink, parfymer, skönhetsprodukter. Han noterade att det inte fanns en enda sak som kunde tillhöra en man. Och det fanns bara en tandborste. En. Hon var ensam. Precis som han själv. Tankfull stängde han skåpet igen, så tyst han kunde, lite skamsen över att ha snokat, tvättade händerna en gång till, torkade dem på den lilla gästhandduken och gick tillbaka mot köket. Där mötte hon honom med ett glas rött i vardera hand. Hon sträckte fram det ena, men drog genast tillbaka det. – Åhhh. Förlåt. Jag tänkte inte … . Du kanske ska köra sedan eller kanske inte vill dricka. – Ingen fara. Jag tar gärna ett glas. Hon räckte fram det igen och han tog det, smakade på det. Det var lagom fylligt. Inte så strävt. Skulle bli bra till köttet. – Mmmmm. Nehej. Jag kör väl igång då. Jag behöver bara att du tar fram ett par saker. Det går fortare än om jag ska leta själv. – Visst. – En stekpanna. Två skärbrädor. Hur var det med potatisen? Kokt eller i ugn? – Kokt. – Bra. En kastrull då. Och så behöver jag två knivar. Stekspade. En slev av något slag. Det var väl allt. Nej. Smör också. Att steka i. Hon svarade samtidigt som hon plockade fram allt han bad om i en rasande fart. – Smör har jag nog inget. Går det bra med olivolja? – Det funkar. Den blir bra till salladen sen också. Dukar du? – Visst. Hon hade dukat klart och stod nu, med höften stödd mot köksbordet och betraktade honom över kanten på sitt glas vin. Läppjade på det. Tankfullt. En tom tvåa hade han sagt. Han var alltså ensam. Precis som hon. Hon släppte inte hans ryggtavla med blicken. Inte för en sekund. Såg på honom. Hur han rörde sig vid köksbänken. Avspänt. Självsäkert. Självklart. Det var länge sedan någon hade lagat mat åt henne. Inte någon. Inte sedan mamma. Och pappa. Pappa hade också varit duktig i köket. Han hade också rört sig på samma sätt som den här mannen gjorde. Hon fick tvinga bort en impuls att gå fram och lägga sin hand mellan hans skulderblad. Röra vid honom. “Jag vill röra vid honom” tänkte hon “Och jag vill att han rör vid mig”. Hon väcktes ur sina tankar av att han frågade något. – Va? – Har du några kryddor? – I skåpet ovanför fläkten. – Bra. Han öppnade luckan, granskade ett par burkar och verkade sedan nöjd. – Den här blir bra. Har du någon mortel? – Nej. – En kökshandduk då? – Här. Hon räckte honom en tunn handduk som hängt på en av luckorna utom synhåll för honom. Han tog den, hällde ut något på den, vek den dubbel och bankade sedan på den med knivskaftet. Så vek han upp handduken, samlade ihop “vad det nu var” och strödde ut det över köttet som puttrade i grädde. – Så. Det där går minst lika bra. Nu ska det bara dra lite medan potatisen går klart och jag gör salladen. Där var den igen. Självklarheten. Han hade vänt sig om och för ett ögonblick drunknade hon i hans ögon. Han log. – Har du ett ljus vi kan tända och ha på bordet? Hon ruskade liv i sitt huvud. – Självklart. Vänta. Hon rusade ut ur köket, till vitrinskåpet som stod i tv-rummet, och kom strax tillbaka med två små mässingsljusstakar med vita ljus och en tändare. Hon ställde dem på bordet och tände samtidigt som han släckte taklampan. Hon lade huvudet på sned och granskade resultatet. – Är det inte lite Lady och Lufsen? – So what om det är Lady och Lufsen? Det är fredag. Skål! – Skål. Han tog en klunk av vinet, hon också, innan de satte sig. Han såg på henne. Hon satt stilla. Tyst. Den dämpade belysningen, de levande ljusen, förstärkte skimret runt hennes ansikte likt ett porträtt av någon av de gamla mästarna. En tanke slog honom. Det var så länge sedan. Så länge sedan han hade haft en kvinna till bordet. Hur var det man gjorde? Hur började man? Kunde man glömma sådana saker? Hon kände att han tittade på henne. Men den här gången tyckte hon inte att det var obehagligt, som brukade tycka annars. Tvärtom spred sig en trevlig värme i hennes kropp. En värme, och någonting annat. Ett pirr. Det spred sig först i hela kroppen men sedan, när hon hade märkt att det var där, koncentrerade det sig till en enda punkt. “Men gud!” tänkte hon. “Vad är det som händer? Syns det? Ser han?” Han fortsatte betrakta henne. Sättet hon åt på. Hur hon rörde händerna. Uttrycket i hennes ansikte. Hon satt och stirrade ner i tallriken, som om hon tänkte på något. Eller försökte hon dölja något? Det syntes tydligt hur en lätt rodnad spred sig över hennes kinder och sedan ner på den smäckra halsen. Han tänkte efter. Rodnaden på kinderna kunde vara vad som helst. Men på halsen? Det var något annat. Något helt annat. Hon skruvade sig lite på stolen. Gned lårens insidor mot varandra i ett försök att lindra “klådan”, men det gjorde det bara värre. Hon tittade upp, bara för att se rakt in i hans bruna undrande ögon. Han hade sett. Hade han förstått? Han kunde inte släppa tanken på att han påverkade henne på något sätt. Att han hade gjort henne kåt. Bara tanken gjorde att hans puls ökade och att byxorna började kännas trånga. Så såg hon upp. Såg honom i ögonen. Hennes glansiga blick var ett virrvarr av känslor. Osäkerhet. Hunger. Rädsla. Förvirring. Åtrå. Hon höll fast hans blick. Den skiftade sakta från undran till glädje. Kärlek? Ja, det var det. Kärlek. Han kände samma sak som hon. Han tänkte att “Det kan inte vara möjligt. Vi har ju nyss träffats”. Samtidigt såg han hur uttrycket i hennes ögon blev mer självsäkert. Kanske till och med beslutsamt. Det kanske var möjligt ändå. Han skulle precis öppna munnen för att säga något, oklart vad, när hon reste sig upp med orden … – Ursäkta mig ett ögonblick. Jag är snart tillbaka. Han kunde inte annat än att se förvånat efter henne. Hon hade stormat ut genom hallen, in på toaletten, tänt lyset och låst om sig när hon hörde honom ropa … – Var du klar? … efter henne. – Va! – Var du klar … med maten? – Ja! – Då dukar jag av så länge! – Gör det! Kommer strax. Skrammel från bestick och porslin hördes där utifrån. Hon tog tag om handfatets kanter och såg sig själv i spegeln. Vad var det som var på väg att ske? Hon log lite snett mot sin spegelbild när hennes spontana svar var “Förhoppningsvis nånting”. Men hur skulle hon försäkra sig om att det blev så? Hon tog en lång blick i spegeln. Behån. Den måste bort. Snabbt knäppte hon upp den i ryggen, krånglade av den från axlarna genom blusens ärmar och kastade den ovanpå tvättkorgen. Trosorna? Kunde hon det eller var det att gå för långt? Framstå som slampigt? Men så bestämde hon sig. Varför inte? De var hur som helst dyngsura och inte alls sköna att ha på sig. Hon halade upp kjolen, satte tummarna innanför trosornas resår, drog ner dem, lät dem falla ner till anklarna och sparkade sedan iväg dem. Det minimala plagget landade ljudlöst ovanpå behån. Hon såg sig själv i spegeln igen. Utan någonting under kände hon sig busigt sexig, men hon insåg samtidigt att det inte alls syntes, det var bara hon själv som visste. Vad skulle hon göra? Blusen. Hon knäppte upp de översta knapparna och lutade sig fram mot spegeln. Försökte visa lite hud. Räckte det? Nä. Snabbt knäppte hon upp den helt och knöt den sedan hårt i midjan. Bättre. Mycket bättre. Men var signalerna tillräckligt starka? Knappast. Men vad mer fanns det att ta till? Så drog hon sig till minnes något tjejerna hade skojat om på jobbet. De menade på att om en tjej satte upp håret i en hästsvans så kunde hennes kille högst sannolikt se fram emot lite orala njutningar. Men skulle han fatta? Hon bestämde sig för att testa. I samma ögonblick som hon letade fram en hårsnodd hörde hon honom ropa från köket. – Ska vi ha mer vin? Hon var tyst ett par sekunder medan hon snodde upp håret i en tofs, tog en av sina parfymflaskor och sprayade, lite på halsen och lite ner i urringningen. – Du kan slå upp lite till i mitt och ställa det på diskbänken. Ta själv om du vill ha. Han delade det som var kvar rättvist mellan de två glasen, ställde hennes på bänken och satte sig sedan ner vid bordet igen. Ett par sekunder senare svepte hon in i köket igen. Han tyckte att hon hade varit borta länge och undrade lite över vad hon hade gjort. Enda omedelbart synliga skillnaden var att hennes långa hår var uppsatt i en hästsvans, som hon rättade till lite, och att hon möjligen var lite rosigare om kinderna – Jag ska inte hjälpa dig med disken, frågade han. Hon tog sitt glas och smuttade lite på det. – Nej. Nej, jag tar det. Du har ju lagat maten. Hon vände sig om mot bänken och började skramla med porslin och bestick. Han satt kvar och tog en klunk av vinet samtidigt som han såg på henne. Visst hade hon knutit åt blusen i midjan så att den blev mer markerad. Hade hon inte haft den löst hängande förut? En diskret doft som påminde lite om rosenvatten spred sig i köket. Hade hon tagit på lite extra parfym? Var det för hans skull? Var det en invit att stanna? Eller? Och hästsvansen? Han kom mycket väl ihåg alla klipp han under en period hade sett på Instagram. Tjejer som kom in i bild, satte upp håret i en hästsvans och sedan försvann ur bild nedåt, underförstått att de gick ner på knä framför den som höll i kameran. Hans fråga for ur hans mun innan han hann stoppa den. – Du vet vad den betyder, va? – Vad då? Vad menar du? – Hästsvansen. Du vet vad den betyder? Hon såg honom stadigt på honom … – Nej … … rörde inte en min, men han tyckte sig se en busig glimt i hennes ögon innan hon vände sig mot diskbänken igen. – … skulle den betyda något särskilt? Hon visste. Hon försökte låtsas motsatsen, men hon visste vad han menade. Hon hade en avsikt. Han kom på sig själv med att sitta och fantisera om hur hon såg ut utan kläder. Hennes axlar var breda, midjan smal och höfterna var tydligt markerade utan att för den skull vara breda. Brösten såg han inte från där han satt, men han trodde inte att de var direkt stora. Benen däremot var definitivt så långa som han hade gissat tidigare. “Mmmm. Att ha dem virade omkring sig” tänkte han för sig själv och kunde samtidigt inte låta bli att skratta lite förläget åt sitt eget beteende. – Vad skrattar du åt? Han blev ännu mer förlägen. Vad skulle han svara? <!-- /wp